Om boken: 2006 / “Författaren kombinerade flera verk under ett omslag, dekorerade det med sitt eget underbara fotografiska verk och gav titeln till hela boken efter det som är mest meningsfullt för honom - "Solo för en." Är ett solo något som framförs separat, och för en person - förmodligen för sonen som det är tillägnat, eller för en vän, med vilken många års korrespondens låg till grund för planen? Kanske är tanken enkel. Det är som om författaren helt enkelt tog och publicerade med små kommentarer vad som legat i nattduksbordet länge. Kom ihåg, från Okudzhava: "Låt mig spilla ut orden som har legat i min spargris länge..." Men när jag öppnar boken förstår jag att Valery Verkhoglyadov framförde sitt solo för var och en av de många andra läsarna som är inte likgiltiga för den litterära kreativitetens mysterium. En journalist som har förstått sitt yrke från "A" till "Z", till den grad att han känner igen det som ett hantverk, även om det inte är så enkelt, och som blev uttråkad av det, kastade av sig bojorna, kände frihet från många liv konventioner (jag tror att, för det första, - från statlig tjänst; grunden för kreativitet, enligt hans åsikt, kan bara vara oberoende) och skrev vad han ville. Och alla som läste "Solo for One" kände igen den nya Valery Verkhoglyadov. Det visade sig att han inte bara är en författare om ett ämne och inte bara en fantastisk berättare, även om en serie av hans tv-program om Petrozavodsks historia kunde släppas som en utbildningsmanual för guider. Den nya Valery Verkhoglyadov har en anmärkningsvärt subtil betydelse för ordet, uppvaktar det kärleksfullt, vårdar det med nöje och sköter det som ett barn. Han älskar själva processen med litterär kreativitet och lever i denna process som i en ny verklighet skapad av honom."]